av Susanna Alakoski

Leena har två bästa vänner. Åse är nästan den enda hon känner som inte har en pappa som super, men hennes mamma brukar bli full så det jämnar ut sig. Riittas pappa är full nästan varje dag.

Ett nybyggt bostadsområde i Ystad fylls på 60-talet av invandrarfamiljer och låginkomsttagare. För Leena och hennes finska föräldrar är den nya lägenheten höjden av lyx: tre rum, balkong, parkett. Av kommunen får kvarteret snart namnet Svinalängorna.

De brandgula trevåningshusen blir en samlande plats för Susanna Alakoskis roman om Leena, som klarögt och fartfyllt berättar om sig själv, sina föräldrar och grannar och alla de dråpliga och drastiska händelser som utspelar sig runt henne. Men skrattet fastnar i halsen när denna barndomsskildrings verkliga karaktär börjar skönjas. Leena, hennes syskon och vänner kastas i skrämmande ryck mellan perioder av skenbar ordning och fullkomligt kaos, och när boken är slut har vi tagit del av en skakande berättelse om klassamhälle och barns utsatthet och överlevnadskraft.


Susannas uppväxtsskildring förleder en till en början att tro att den inte är så hemsk. Förvisso blir lilla Leenas tillvaro värre och värre, men men detta sker i takt med att hon blir äldre och att hennes varseblivning ökar. Jag tycker att här ligger en av de största styrkorna i "Svinalängorna", i det att det trovärdigt beskriver händelserna ur det växande barnets synvinkel. Det blir intressant, fängslande och - jag tvekar inte att säga det - underhållande.

Jag hade föreställt mig en tung roman om elände elände elände. Men så är den inte. Visst skildras misären, men utan tvekan hade Leena det bra emellanåt också. Det känns befriande, dels för Leenas skull, att det finns ljus i mörkret, men också för oss, läsarnas skull. Det styrker historien.