Började morgonen med lite sovmorgon, ja iallafall till klockan halv 8..
Sedan åkte jag och maken in till Karlskrona sjukhuset. Nu var det dax för mamografi.. Har ju haft problem med mina bröst sedan i somras. Det har kommit vätska ur dem. Först tyckte jag att det var lite löjligt, menar ju att det är ju 16 år sedan jag slutade amma. Men när Rosa bandet kampanjen startade i oktober läste jag en artikel och där stod att om det kom vätska skulle man gensat kotakta en läkare. Det gjorde jag och har genomgått en massa prover, men allt har varit bra.
Så nu skulle det plattas bröst och kolla så det inte fanns någon tumör där inne...
Oj, tänk att mina bröst kunde bli sååå långa och sååå platta och ont gjorde det också. Efter jag posat en stund fick jag sitta och vänta en stund. Blev inkallad igen för en överläkare ville göra ett ultraljud... Gissa om 850 tankar for genom huvudet. Men allt så normalt ut och angående vätskan så sa hon att det kan bli så ibland i min ålder.. Bara inte vätskan är grön så är det ingen fara.. Då, precis då tappade jag en jätte stor sten som jag burit på sedan oktober, men VARFÖR har INGEN sagt det innan !!!

När jag sedan kom till jobbet var det som att stiga in i en begravningsbyrå.. 6 av mina lära kollegor har blivit varslade så inga glada miner någonstans.. Och jag som var så glad...

efter ett par timmar fick jag min egna dom.. Har sökt ett jobb som socpedagog på mitt jobb och kände att det är MITT !! Har sagt att jag ska strida för detta vik.. Men hur kan man strida mot en omplacering.. Nej det går inte
och absolut inte mot en som har så mycket mera erfarenhet än vad jag har. Luften gick helt enkelt ur mig och jag har varit så ledsen hela kvällen.
Ja, ja det går väl flera tåg eller vad är det man säger..
Nu ska jag gå och lägga mig och jag tror till och med att jag ska gråta en skvätt.. Konstig känsla att vara så glad för min hälsas skull, men samtidigt så ledsen för ett jobbs skull..

Tänk på att: Älska vad du måste göra (du måste ju ändå göra det)