I ”Toy story”-filmerna har leksaker hemliga liv. Utom synhåll för människor rör de sig, pratar, och är ständigt oroliga för att bli över­givna av barnen som leker med dem.

”Toy story”-gängets ägare Andy är nu arton. Han ska börja på college. Andys mamma skänker cowboydockan Woody, astronautdockan Buzz, cowboyflickan Jessie och alla de andra till ett dagis av misstag.... Woddy ska följa med till universitet och de andra dockora skulle upp på vinden... 
För sent inser alla Andys gamla leksaker att dagisets andra leksaker styrt de nyanlända till småbarnsavdelningen, alla leksakers neddreglade, sönderbankade helvete.
Här dör leksaker. Flykt är nödvändig. Men dörrarna är låsta och de andra leksakerna har upprättat ett helt system av vakter och larm för att hålla offerlammen på plats.

Det måste bara vara så att jag gått och blivit en riktig klimakteriekärring för jag satt och grät halva filmen igenom ... För inte ska väl en vuxen kvinna sitta och gråta till en barnfilm !?! Eller ?!?