Starkt om föräldrars svek

Nöje & Kultur i dag 03:00 | Uppdaterad i går 23:06

När änglar faller längre ner än botten
av Anne-Li Ramirez
Regi: Anne-Li Ramirez
Medverkande: Teatergruppen Off Stockholm d.v.s. Kristina Rådström, Rolf Jenner, Felix Engström och Maciek van de Graaf
Scen: Konserthusteatern, Karlskrona
Teater

Johnny Cash vände sin karriär då han uppträdde på fängelset San Quentin.
Jan Jönsson tog ett steg till och lät fångarna på samma anstalt spela Becketts I väntan på Godot.
Karlskronaättade Anne-Li Ramirez, som tidigare har samarbetat med just Jan Jönsson, har skrivit När änglar faller längre ner än botten, en pjäs om föräldrasvek, baserad på samtal med anstaltsintagna.

I sina föregångares anda uppträder teatergruppen Off Stockholm flitigt på landets fängelseanstalter, men spelar också för allmän publik som vid helgens tre föreställningar i Karlskrona.
I pjäsprogrammet trycker gruppen på att föreställningen behandlar de bortglömda barnen till fångar. Jag vet inte om detta sker för att det ska vara lättare för teatergruppen att få ekonomiskt stöd genom att behandla ett socialt angeläget problem. Men jag är övertygad om att deras uppsåt, precis som Johnny Cashs var, verkligen är ärligt.
Men det är att förminska pjäsen, för detta är ett familjedrama där anstaltsvistelser och drogmissbruk förvisso har stor betydelse, men där det svikna barnet lika väl kunde ha råkat illa ut för att föräldrarna lämnat barnet åt sitt öde av andra skäl och inte orkat ta föräldraansvar.
Det handlar om exfången Wiggo och den drogberoende Timotej Adam, båda med överklassbakgrund. De sviker sonen Leo som efter moderns misshandel fosterhemsplaceras.
Leo medverkar inte på scenen ­ utan vi får på en mindre bildskärm följa hans vandring längs en till synes evig landsväg. Avgörande händelser med Leo bryts också in och visas i större bildformat, då scenrummet släcks ned. I en sidohistoria ger Timotejs utvecklingsstörde bror Sonny författaren möjlighet att berätta familjen Adams historia. Även han verkar vara en sviken son.
Till det yttre ändras inte mycket under de cirka en och en halv timme föreställningen pågår och för att kunna berätta historien utan att det blir sökt införs som en deus ex machina ängeln Judas. Denne blir en katalysator och samtalsterapeut för den inre utveckling som framför allt medlemmarna i familjen Adam genomgår.
Pjäsen pendlar mellan sekvenser med nedtonat spel och expressiva utbrott och gruppen lyckas balansera stämningskasten väl. Men för mig bränner det till som mest i Tommy Knutssons stumfilmssekvenser där det som kunde vara pjäsens motto, att föräldrar är till för att ge sina barn ovillkorlig kärlek, effektivt slås sönder av sveken mot Leo.