Av Ethel G. Ericsson

När Ethel föds vägrar hennes mor att kännas vid henne. Alice, som lider av nervösa besvär och missbrukar alkohol och tabletter, kommer aldrig att kunna ta sin dotter till sig. Hån, kränkningar och fysisk misshandel blir flickans vardag under hela uppväxten.
Ibland slängs hon ut i ett förråd och får sova på en trasmatta. Ibland får hon så mycket stryk att hon tvingas stanna hemma från skolan. Hon gör dock allt för att dölja vad som pågår i det lilla arbetarhemmet i byn i Ångermanland. När hon är tretton år gammal orkar hon emellertid inte längre utan försöker ta sitt liv. Det här är berättelsen om Ethels första tretton år i livet. En berättelse om utsatthet och våld men också om kärlek och tilltro till livet mitt i all bedrövelse...

Ethels mamma är psykiskt sjuk och i stället för årstider lever familjen efter mammans svängningar mellan uppåt-glad, uppåt-arg, neråt, sammanbrott och kemiskt stillsam. Pappa Ferdinand jobbar borta på veckorna och super på helgerna och storebror Olle har sina vänner och sin hockey att fly till.

Flickan Ethel är den som mer än någon annan sveps med av mammans vågor. Trots att mamma Alice ständigt förklarar för Ethel och hela världen att flickan aldrig skulle ha fötts och att hon inte vill ha henne så håller hon sin flicka närmare intill sig än någon annan. Ethel ska bekräfta Alice när hon känner sig vacker och oövervinnerlig. Ethel ska parera Alices oförutsägbara humör och om hon får spö så är det för att hon har klampat fel i den känsliga terräng som är modern. Ethel ska klä skott för mammans sadistiska behov och städa upp efter fylleslagen som varar varje helg och hela somrarna. Ethel ska följa mammans instruktioner hos barnpsykologen så att ingen ska misstänka att det är något fel i hemmet som gör att flickan mår dåligt.

Boken är otroligt bar, gripande från första raden.. En svensk "Pojken som kallades det"

Boken får ¤¤¤¤¤ av 5