Rätt så lugn dag idag på jobbet, många elever sjuka i klassen. Eller så är det så att mina värktabletter gör mig bedövad och avtrubbad. Ja, så är det nog och det är just därför jag INTE vill äta tabletter. Men måste man så måste man....

Möte idag med Jubileumsgruppen hemma hos Åsa så det blir nog lika bra som vanligt. Brevet är nu klart, det som ska ut till våra sponsorer.

Tittade på idrottsgalan igår och då fick jag en ny hjälte,

Christoffer Lindhe 19 år, snart 20 den 1 februari.  Sommaren 2006 blev han påkörd av tåget. Av okänd anledning låg han på rälsen när tåget kom och i olyckan förlorade han sina ben och vänster arm men överlevde mirakulöst, mycket tack vare simningen.

Innan olyckan, tävlingssimmade han för Åsundens Simsällskap och var rankad åtta i Västergötland och 63:a i Sverige under åren 2005-06.

Ett år efter olyckan tog han upp simningen igen och tävlar idag på elit nivå, fjärde plats i Världsrankingen i sin klass S4 och han har tagit ca 16 svenska rekord och fyra SM guld i frisim (50, 100, 200m) och fjäril (50m).

Under Paralympisk kom han på fjärde plats i två olika simgrenar, kommer inte ihåg vilka.

Igår mottog han Sportspegelns pris. När han rullade in på scenen för att mota sitt pris så reste sig alla upp. Hela svenska idrottseliten reste sig upp och applåderade hur länge som helst. Hemma i soffa satt Catrin och stortjöt. Mina tårar de bara rann.. Vilken kille, vilken vilja ...

Nu kom alla tankarna, mina OM-tankar. Tänk OM det hänt mig, vad skulle jag gjort. Skulle jag kämpat som Christoffer eller skulle jag bara lägga mig ner och dö? Tänk OM det hände någon av mina tjejer. Skulle de klara sig. Ja, jag vet det är hypotetiska frågor och omöjliga att svara på, men tänk OM.......

Christoffer har så mycket vilja och som han själv sa

"Vill man så kan man"