Igår kväll kröp jag ner under täcket och såg en helt UNDERBAR film. Nämligen Patrik 1,5.

"I ett pastellfärgat hus på en soldränkt gata flyttar de in, Sven och Göran Skoogh. Medan grannarna lite obekvämt skruvar på sig på sina verandor, inreder de varsamt barnkammaren där deras kommande barn snart ska flytta in.
Sven och Göran har blivit godkända som adoptivföräldrar, och de kunde inte vara lyckligare. Men så en fredagseftermiddag knackar Patrik på, och är allt annat än den laglydige, öppensinnade 1,5-åring de hade lovats.

Patrik är 15, har grov misshandel i bagaget och ett ordförråd begränsat till "jävla pedofil", och förklarligen inte helt nöjd med sin nya situation. Det är heller inte paret Skoogh, som inser att de måste lösa missförståndet så fort som möjligt - efter helgen. Till dess får de gömma alla knivar, sova i skift och helst låsa in den lille ligisten, men han får hur som haver stanna i ett par dagar. Och på film vet vi ju att det oftast för med sig bra saker, i slutändan."